Jag är påväg hem till mamma, den vägen som går pararellt där tunnelbanan kommer, klockan är vid fem tiden, solen har gått ner och det är mörkt. Längst bort på den vägen ser jag någon som är vänd mot spåret som sitter ned, jag anar mystik och att någon skummt är på gång. Jag börjar filma med mobilkameran samtidigt som jag går mot mannen, tiden stannar och allt går i slow-motion när jag precis passerar honom gör han ifrån sig ljud, för en sekund tänker jag, ska jag stanna och hjälpa mannen eller ska jag gå vidare..
.
Mitt samvete får mig att stanna, mannen har fått kramp och han har parkinson, varit i stan och kan i vanliga fall gå. Han har en tom stor grön resväska med sig och jag frågar ut honom var han varit, var han ska och hur han brukar klara sig i vanliga fall. Han ber mig att följa med honom hem eller att köra hem honom med rullstolen, han