Jag har träffat en underbar karl en riktig man, min framtida man och förhoppningsvis far till mina barn. Vi är tillsammans officiellt nu och vi känner varandra sedan ett tag tillbaka. Jag lärde känna honom i universitetet och vi blev även vänner och umgicks i samma omkrets. Han är verkligen en underbar pojkvän och en otroligt fin och vacker människa. Jag har tidigare varit lite kall mot honom men det är mitt sätt att vara försiktig och har man svårt att lita på folk så är det svårt att öppna sig helt. Men efter att ha lärt känna honom som en vän och nu som min pojkvän har jag äntligen lärt mig att jag kan lita på honom och det har jag aldrig tvekat på men det tar tid för mig. I bland förstår jag inte på mig själv, jag beter mig alltid lite kaxig och backar tillbaka lite i början men jag tror nog det är så jag fungerar, att det är mitt undermedvetna som testar min partner. Jag kan idag stolt säga att jag älskar min pojkvän och är så glad att vi fann varandra. Jag kan inte fatta hur snabbt (vissa skulle säga att det tog lång tid) man kan älska någon, fy min älskling alltså! Så himla fin, jag är tacksam för varje minut jag är med honom, med han är jag lycklig. Han får mig alltid att skratta, le och uppmuntrar alltid mig om jag känner mig lite nere... Min Philip är verkligen den bästa pojkvännen någon kan önska sig och inte nog med den, jag skulle tro att det är alla mammors drömsvärson!

Min prins, jag älskar dig!